De senaste dagarna har varit de bästa och mest känslosamma i mitt liv. Det är en mäktig och märklig känsla att bara vilja vara med Greta. Inget annat i hela världen spelar någon roll bara jag får sitta i soffan och titta på vår dotter. Och som hon tittar tillbaka. Hennes vakna stunder är helt fantastiska då yra ögon försöker se hur mamma och pappa ser ut egentligen.
Tarzan tycker nog allt är lite märkligt. Han är väldigt försiktig och avvaktande mot Greta men vill gärna tränga sig lite för att få hinna lägga sig först där vi bäddat åt henne eller sätta sig i mammas knä då det är dax för amning. Tur att det oftast finns plats för både hund och barn.

Sömnen lämnar ju mycket mer att önska men man vänjer sig nog snart?!









Idag hade vi hembesök från bvc. Greta hade ökat i vikt precis som hon ska och vi blev överösta av broschyrer med information om allt från mat för mamma till vägverkets säkerhet. Så här såg det ut första gången hon vägdes och mättes efter förlossningen. Vi tycker att hon ska vara 53cm och inte 52cm.... Vad tycker ni??


Amningen går bättre och bättre. Ett hjälpmedel i taget tas bort så snart är det som det ska hoppas vi.